Diskrimineringsskyddet är ett verktyg för att ge de mänskliga rättigheterna konkret innebörd, skriver Katri Linna i ett genmäle till en artikel av Merit Wager. Newsmill 21/8-09.

Merit Wager har skrivit en starkt kritisk artikel om ”integrations- och diskrimineringsindustrin i Sverige”.  Hon vänder sig bland annat mot att DO tar ställning i diskrimineringstvister och att myndigheten ingår förlikningar med kommuner och andra arbetsgivare.

Diskrimineringsskyddet är ett verktyg för att ge de mänskliga rättigheterna konkret innebörd. Därför är det bra och viktigt att systemet utsätts för kritisk granskning och jag välkomnar en engagerad debatt om dessa frågor. Tyvärr innehåller Merit Wagers artikel för många sakfel för att bidra till en utveckling av diskrimineringsskyddet.

Merit Wager tycker att lagbrott ska hanteras inom rättsväsendet, och inte av en separat myndighet som Diskrimineringsombudsmannen. Men både DO som institution och lagskyddet mot diskriminering är en följd av internationella konventioner och regler som Sverige förbundit sig att följa.

DO:s uppdrag har sin grund i internationell rätt, bland annat i FN:s så kallade Parisprinciper, som definierar rollen för oberoende nationella organ med uppdrag att bevaka respekten för de mänskliga rättigheterna. Också EU:s likabehandlingsdirektiv avseende kön och det så kallade rasdirektivet anger att medlemsländerna ska ha ett organ för främjande av likabehandling oavsett kön, ras och etniskt ursprung.

De nationella organen ska vara oberoende och ha ett brett mandat. Till deras uppgifter hör att bistå enskilda genom att driva klagomål om diskriminering.

Den så kallade ”diskrimineringsindustrin” är alltså inget svenskt påfund. Grunden för lagstiftningen är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och de internationella konventioner som reglerar dessa rättigheter. Konsekvensen av Merit Wagers kritik är att Sverige ska tåga ut ur FN, Europarådet och EU. Jag är inte säker på att det var hennes avsikt.

Merit Wager hävdar också att DO intar en partisk hållning, och att vi schablonmässigt har en färdig åsikt redan innan de anklagade fått säga sitt. Det är fel.

När DO får en anmälan om diskriminering som omfattas av lagens skydd, gör vi alltid en opartisk utredning, oftast genom skriftväxling. Motparten, d.v.s. den som blivit anmäld, får möjlighet att bemöta påståendena i anmälan och ge sin egen version av händelsen. Anmälaren får i sin tur möjlighet att kommentera yttrandet från motparten, varefter motparten får ytterligare en chans att bemöta anmälarens version. Om det behövs håller DO:s utredare ett möte med anmälaren och/eller motparten för att räta ut de sista frågetecknen.

Först därefter tar DO ställning i ärendet. Utgångspunkten är att det dels ska vara fråga om diskriminering i lagens mening, dels att det finns tillräcklig bevisning för att nå framgång i domstol. Vägledande för myndighetens bedömningar är bland annat vilka beslut som tidigare fattats av svenska domstolar och av EG-domstolen, d.v.s rättspraxis. DO är en del av ett juridiskt system, där det ytterst är domstolen som bestämmer gränserna för diskrimineringsskyddet.

Merit Wager kan själv kontrollera att det är så vi arbetar. Eftersom DO är en statlig myndighet är alla handlingar offentliga. Vem som helst har alltså möjlighet att följa en utredning, från anmälan till beslut.

Innan DO stämmer motparten erbjuder vi alltid möjligheten att ingå en frivillig överenskommelse om ersättning till den diskriminerade. Det framgår klart och tydligt av diskrimineringslagen att vi ska göra det.

I princip är det bara när vi försökt nå en förlikning men inte lyckats med det som vi väcker talan, d.v.s. lämnar in en stämningsansökan till arbetsdomstolen eller tingsrätten.

Merit Wager riktar sig särskilt mot ett ärende där två muslimska kvinnor anmält en gymnasieskola för diskriminering för att de nekats bära niqab (ansiktsslöja) under lektionstid. Jag kan inte gå in och kommentera ett enskilt ärende som är under utredning. Däremot finns det anledning att göra en mer principiell reflektion.

Enligt Merit Wager tillhör det inte ”vårt öppna och demokratiska samhällssystem att människor höljer sig i heltäckande plagg så att man inte kan se reaktioner i deras ansikten eller identifiera dem”. Jag skulle vilja säga precis tvärtom: religionsfriheten är en omistlig del av vårt öppna och demokratiska samhällssystem.

Visst är religion en privatsak, som Wager skriver, men det innebär inte att den bara får uttryckas i det egna hemmet. Tvärtom, rätten att utöva religiösa sedvänjor är en del av religionsfriheten enligt Europakonventionen för mänskliga rättigheter (gäller som svensk lag). Den rätten gäller självfallet i skolan.

Skolan är dessutom skyldig att aktivt arbeta för lika rättigheter och möjligheter för alla barn och elever, oavsett bland annat religion. Om religiös klädsel verkligen utgör ett hinder för undervisningen bör skolan i dialog med eleven eller elevens föräldrar försöka hitta en gemensam lösning. Vår erfarenhet är att det nästan alltid går att lösa den typen av skenbara motsättningar.

Till de som befarar att bruket av slöja hotar jämställdheten i Sverige skulle jag vilja ställa en motfråga: På vad sätt gagnar det jämställdheten att utestänga kvinnor med slöja från utbildning och arbete?

Katri Linna
Diskrimineringsombudsman