Krönika om rätten till ett respektfullt bemötande. Karnov nyheter 1/4-09.
Det är i närsamhället, nära hemmet, som människor söker rättvisa, lika möjligheter och lika värde utan diskriminering. Om inte rättigheterna har någon betydelse där så spelar de ingen större roll någon annanstans heller.
Så skrev en gång Eleanor Roosevelt, ordförande I FN:s kommitté för mänskliga rättigheter under 40-och 50-talet. Det är naturligtvis en mycket klok iakttagelse. Hur vi blir bemötta i vår vardag är av grundläggande betydelse för känslan av att ha samma rättigheter och värde som andra.
På vårdcentralen och försäkringskassan, i kontakter med polisen, arbetsförmedlingen eller skolan får principen om allas lika värde och rättigheter konkret innebörd.
Den 1 januari fick Sverige en ny diskrimineringslag som ersätter de tidigare lagarna mot diskriminering. En av nyheterna är det förbud mot diskriminering som riktar sig mot offentlig anställning.
Sedan tidigare har vi haft förbud mot diskriminering som omfattar själva myndighetsutövningen, till exempel för socialtjänsten, socialförsäkringarna samt hälso- och sjukvården. Det nya förbudet tar i stället sikte på bemötandet, på hur den enskilde blir behandlad i kontakten med myndigheter.
Diskrimineringslagens 2 kap. 17 § säger att diskriminering är förbjuden när den som helt eller delvis omfattas av lagen om offentlig anställning
Förbudet gäller inte diskriminering som har samband med ålder och det omfattar inte heller myndigheternas beslut.
Det är en viktig markering av det allmännas avståndstagande mot diskriminering: ett diskriminerande språkbruk eller kränkande handlingssätt är inte acceptabelt. I våra kontakter med offentlig förvaltning har vi alla rätt till ett anständigt bemötande, oavsett vad vi har för kön, etnicitet, religion, sexuell läggning, om vi har något funktionshinder eller om vi definierar oss som både kvinna och man. Eller varken eller.
Ett uttalat mål med det nya förbudet är att det ska bidra till ett ökat förtroende för det allmänna och till att människor ska känna ökad samhörighet med samhället. Det är förstås ett legitimt syfte för lagstiftaren. Under de månader som lagen varit i kraft har DO fått in ett tiotal anmälningar som skulle kunna omfattas av förbudet mot diskriminerande bemötande. Flertalet av dem berör händelser inom rättsväsendet. Att bemöta människor med värdighet är nödvändigt om än inte tillräckligt för att återupprätta en känsla av samhörighet med det omgivande samhället när den känslan en gång släckts.
Men jag skulle vilja gå tillbaka till Eleanor Roosevelt. De mänskliga rättigheterna är primärt inte till för ”det allmänna” utan för enskilda människor. Det nya förbudet garanterar rätten att bli jämlikt bemött inom socialtjänsten, hos doktorn, i skolan eller försäkringskassan eller vilket annat ställe som helst där vardagen utspelar sig.
Vi vet att det är på sådana platser och i sådana situationer som många ojämlika villkor skapas och återskapas. Å andra sidan är det också på ställen som dessa som det är möjligt att konkret förverkliga de mänskliga rättigheterna.
Därför kan det nya diskrimineringsförbudet få stor betydelse för förverkligandet av DO:s vision: att principen om allas lika värde och rättigheter ska genomsyra det svenska samhället.
Katri LinnaDiskrimineringsombudsman